Kallifatides blåser liv i ”Iliaden”

Homeros ”Iliaden” har skuggat den västerländska (och ibland den bysantinska) litteraturhistorien ända sedan dess tillkomst i ett svunnet 700-tal före Kristus. Några hundra år senare etablerades den som skrift, det är den texten vi alltsedan dess känner. Visserligen försvann Iliaden, liksom Odyssén, under medeltiden, men materialet fanns kvar, bland annat via Dares och Dictys, vars två tidigmedeltida texter om kriget mellan greker och trojaner låg till grund för alla de Troja-romaner som vällde över Europa under 1200- och 1300-talen.

När lärda européer väl lär sig grekiska under 1400-talet börjar översättningar till de flesta europeiska språk att dyka upp. Vergilius Aeneiden må länge ha ansetts som det bättre och mer värdiga eposet, men i slutet av 1700-talet får han stå tillbaka för Homeros. Denne betraktas som en mer ursprunglig poet, helt i romantikens genidyrkan. 1800-talet är Homeros tid, Iliaden den främsta av klassiker.

I modern tid har vi parafraser och fria omdiktningar av Homeros som James Joyces Ulysses, Nikos Kazantzakis Odysseia, Christopher Logues War music eller, på svenska, Eyvind Johnsons Strändernas svall och Willy Kyrklunds Elpënor. Det är en lång och rik tradition till vilken nu Theodor Kallifatides sällar sig med sin Slaget om Troja.

Året är 1945, platsen en av tyskarna ockuperad by i Grekland. Romanens jag är kanske en Kallifatides som telning, även om han i verkligheten var hälften så gammal som romanens 15-åring. När flyglarmet går tar Fröken med sig klassens sju barn till en grotta (Platons?) för att berätta en historia: Homeros Iliaden. Mellan berättarstunderna följer vi berättarjagets våndor. Han är förälskad i Fröken, medan hans kära vän Dimitra är förälskad i honom. Pappa är försvunnen, fängslad. Kriget oroar och sätter sina spår, ibland outplånliga. Vi får helt enkelt ett litet byepos vid sidan av parafrasen på Homeros epos.

Kallifatides fokuserar på huvudpersonerna i Iliaden. Gudarna är frånvarande, Akilles vrede är egentligen ingenting annat än ett förvuxet barns halsstarrighet, en gång benämnd hybris.

I ett efterord säger Kallifatides att han alltid sett Iliaden som en antikrigsdikt. Huvuden må rulla, halsar genomborras och hjärnsubstansen spruta i de måleriska krigsskildringarna (som Kallifatides inte väjer för), men sant är att ingen i Iliaden vill kriget. Alla dessa samtal med fredstrevare, alla delade måltider, respekten för begravningsritualer – eposet handlar om längtan efter fred.

Handlingen återges med lätt hand. Elegant infogas liknelser och bilder från Iliaden, liksom den tyska närvaron i byn påminner om att krig alltid är tårarnas källa. Må Kallifatides förhoppning att denna roman återuppväcker intresset för Iliaden, detta storartade epos, besannas.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *